Kapitulation

Livet är så lustigt paradoxalt ibland. Jag började läsa Samtal med Gud av Neale Donald Walsch, och hittade många saker som verkligen gjorde intryck. Även om jag kanske tvivlar på att han samtalar med just Gud, skaparen av Universum, så ser jag likheter med den åttafaldiga vägen, men från ett helt annat perspektiv.

Två saker reagerade jag speciellt på. Den första var på s.72, om varför det finns så många problem i världen:

"Den dag ni verkligen vill sätta stopp för svälten kommer det inte att finnas någon mer svält. Jag har givit er alla de resurser som krävs för att göra det. Ni har alla verktyg som krävs för att göra det valet. Men ni har inte gjort det. Inte för att ni inte kan göra det. Världen skulle kunna sätta stopp för världssvälten i morgon. Men ni väljer att inte göra det."

Det är ju så sant, och visst gäller det i alla situationer överhuvudtaget, även personliga saker? Vi njuter inte av livet varje dag, för att vi väljer att inte göra det. Vi är arga och besvikna på livet ibland, för att vi väljer att vara det. Alla små enkla val vi kan göra för världen, människan och miljön, kan vi välja att göra. När man tar personligt ansvar för något, tar man också kontrollen (står också i boken!).

Den andra saken var på s.75:

"Det är genom att inte kämpa som man får processen att fortskrida. Det är genom att kapitulera som man segrar."

När jag läste det förstod jag hur mycket energi jag lagt på den inre kampen. I flera veckor har jag kämpat för Rätt uppmärksamhet, Rätt inställning, ja i princip varenda del av vägen. Det fick mig att förstå hur mycket jag lagt ner på själva kampen, istället för att bara se objektivt på mina brister, och bara betrakta dem som något verkligt men övergående. Inget att reagera på, inte heller att lägga ner mer energi på.

I samma stund insåg jag hur denna kamp har tagit uppmärksamhet från värden som jag vill ha, tex omtänksamhet, vänlighet och kärlek. Genom att hela tiden vara i en kamp så trängs sånt bort, eftersom kampen i sig inte innehåller kärlek, utan irritation, bitterhet och rädsla att inte lyckas.

Man kan lugnt säga att Samtal med Gud har fått mig att ändra inställning, och det tackar jag Neale Donald Walsch för. Nu är det en ny dag, med nya chanser till utveckling!

Motivation

Vad är det som strävar emot när man vill utvecklas? I några dagar nu har jag känt en liten motsträvighet mot det här projektet, ungefär som "det spelar väl ingen roll". Känner knappt för att meditera heller. Vad har man för dualitet inom sig? Jag vill utvecklas, men den andra delen är lat, oansvarig och bryr sig inte.

Om jag tar avstånd och blir uppmärksam om den här dualiteten så försvinner den lite, det märker jag. Men den vill inte ens det. Den vill hellre sitta vid datorn istället för att bli analyserad. Och jag faller för det enkla, roliga, och gör det. Det är roligare att sitta och skriva än att ta tag i det jag har lovat att göra. Men varför är det så när jag egentligen vill utvecklas?

Det handlar verkligen om att bli fri sitt ego, det förstår jag nu.

Ännu en övning i medvetenhet

Kom på ännu en övning i medvetenhet, enkel att utföra men svår att bemästra:

1. Köp något som du verkligen tycker är gott, t.ex torkad frukt eller en din favoritgodis.
2. Ta en bit i munnen och motstå impulsen att göra det som du tycker är godast. Om din impuls är att tugga, tugga inte. Vill du suga på en godisbit, lägg den mellan tänderna istället och bara håll den där.
   
3. Bli medveten om sinnets försök att gå tillbaks till ditt tidigare beteende. (Jag har märkt att det blir svårare om man har fler bitar i munnen samtidigt)
4. Öva att medvetet känna varenda liten del av biten i munnen och alla smaker.

Det som var intressant för mig i den här övningen var hur korta intervallerna blev mellan omedvetet och medvetet beteende. Det var precis som att min mun tuggade omedvetet, även om jag fokuserade på att inte tugga! När man mediterar kan det ta lite längre innan man blir medveten om att man tänker, här är det nästan momentant, och man kan studera själva processen mer noggrant. Vad är det som händer i gränsögonblicket när impulserna tar över? Kan man med tillräcklig övning känna av gränsen och avbryta det omedvetna agerandet? Frågor som jag hoppas få svar på framöver.

Medvetenhet utan dömande

Igår övade jag Rätt uppmärksamhet genom att gå på stan och betrakta människor och situationer utan att fälla något omdöme. Man måste lära sitt ego att inte falla för impulser och tidigare agerande, istället ta avstånd från känslorna och bara se situationen som en händelse. Målet är som jag förstår att inse att man är inte sina känslor, de är bara ett framträdande av egots omättliga begär.

Det är inte alls lätt. Ofta tappar man lite fokus och plötsligt tänker man en omedveten tanke om något man gillar eller ogillar. Observera att även positiva saker är något man inte ska reagera på. Alla reaktioner är något som håller en kvar vid begär och lidande. Istället ska man låta inre värden som kärlek, omtanke och respekt växa fram, som oberoende av situation ska finnas inom en. Att låta ens sanna jag vara beroende av yttre omständigheter, är inte det att verkligen falla för impulser?

Recension - Grottan i snön

"Slumpen är ingen tillfällighet" är ett synsätt som stämmer bra överens på Grottan i snön. Jag hittade den genom att leta efter en annan bok på biblioteket, och plötsligt bara håller jag i den här biografin.

Diane Perry är en kvinna som växte upp i 60-talets England. Med en oförklarlig längtan efter österlandets mystik, kunde hon vid 21 års ålder inte hålla sig längre utan sparade ihop till en resa till Indien. Genom en serie händelser hamnade hon till slut i ett Buddhistiskt kloster i nordligaste Indien, där hon bytte namn till Tenzin Palmo, avlade ett löfte som nunna och fortsatte att utforska sitt djupa intresse för Buddhism.

Problemet för henne var att hon var kvinna i en väldigt mansdominerad religion. Hon behandlades väl, men i bakgrunden fanns hela tiden attityden att hon var kvinna och därför inte hade någon större chans att nå upplysning. Frustrerad och besviken beslöt hon sig att flytta iväg till en så isolerad och avlägsen plats som möjligt, och lovar sig själv att nå upplysning i den kvinnliga kroppen, hur många livstider det än må ta. Hon hittar en grotta högt upp i ett av Himalajas berg, och där börjar hennes riktiga sökande...

Det som slår mig när jag läser Grottan i Snön är vilken otroligt viljestark och beslutsam person Tenzin Palmo är. Hon bodde fullständigt isolerad i grottan i 12 år, det gör man helt enkelt inte om det inte finns något högre som motiverar. Hon beskriver livet där väldigt detaljerat, men är sparsmakad om hennes andliga framsteg. Kanske vet hon att det är en resa som man måste göra själv, att det inte är något som kan förklaras? Med jämna mellanrum i boken dyker det ändå upp inspirerande insikter och djupare diskussioner, så det är inte bara en beskrivning över hennes liv. Till exempel denna, från en av hennes föreläsningar:

"När vi upplever något så gör vi det genom ett filter av tankar, förutfattade meningar, värderingar. Om vi till exempel träffar en människa så ser vi inte henne som hon faktiskt är. Vi ser henne i relation till vad vi tänker om henne - hur mycket vi gillar eller ogillar henne, hur mycket hon påminner om någon annan och vilka egenskaper hon har. Vi upplever henne inte som den hon är. Allt vi upplever, upplever vi på det sättet - allt vi ser, äter, hör, vidrör. Det tolkas omedelbart tillbaka mot oss själva i enlighet med våra tankar och tidigare upplevelser.

Man kan tycka att det inte spelar någon roll. Att det är oviktigt. Men vad som händer är att vi lever flera steg tillbaka från själva upplevelsen och därför reagerar vi allt mer genom betingade reflexer och blir robotlika. Vi blir som datorer. Någon 'trycker på våra knappar', som det så passande heter, och ut kommer den betingade reflexen."

En stor del av boken tillägnas hennes kamp för kvinnans rätt till upplysning och andlig jämställdhet. Efter hennes år i grottan reste hon nämligen runt över världen och samlade in pengar till uppförandet av ett kvinnligt kloster, ytterligare ett tecken på hennes beslutsamhet, eftersom det krävdes enormt mycket pengar, och hon förlitade sig bara på donationer. Utan tvekan har Tenzin Palmo gjort mer för kvinnans jämställdhet inom andligheten än någon annan.

Det är en väldigt bra bok, ingen tvekan om detta. Ibland blir jag dock lite förvånad över Buddhistmunkarnas och lamornas attityd och beteende, det är som att en omognad lyser igenom deras heliga framtoning, speciellt när man läser om de många sexuella "felstegen" som händer i deras liv. Det gör mig ännu lite mer skeptisk mot att någon kan utse sig till guru och kräva absolut lydnad av sina undersåtar. Man får även läsa om en del dogmatiska tankesätt som inte riktigt rimmar med den Gudlösa religion som Buddhismen ändå anser sig vara. Personligen gör det mig ingenting, det stärker bara min inställning att man måste vända sig till essensen i läran, inte bara kasta sig in i något som under årtusenden har påverkats av människor med varierande motiv...

Sammanfattningsvis är det här en läsvärd bok med enkelt språk om en ovanlig kvinna, med ett andligt sökande som man inte kan undgå att bli imponerad av, oavsett vad man har för åsikter i ämnet. Hon har gjort något som bara en handfull människor i världen har gjort, och återvänt för att berätta om det. Läs den och låt dig inspireras att precis som Tenzin Palmo gå din egen väg i livet.

Att bryta vanor

En central del inom den åttafaldiga vägen är att bli medveten om, och bryta sina vanor. Den sjunde föresatsen Rätt uppmärksamhet ska användas för detta, men det är inte alltid så lätt. Jag kanske är ovan, men att bara betrakta sina omedvetna handlingar känns som en väldigt lång process. Därför är jag väldigt glad över boken Mastering Your Hidden Self, ännu en bok som jag rekommenderar helhjärtat. Den handlar om en uråldrig lära från Hawaii som kallas Kahuna, och den gav mig en aha-upplevelse inom hur de ser på vårt undermedvetna.

Enligt Kahuna är vårt undermedvetna precis som ett datorprogram som vi själva styr. Vi programmerar vårt undermedvetna med vartenda val vi gör, och vårt undermedvetna utför snällt våra instruktioner i bakgrunden. Ett exempel är om man äter chips, man börjar äta ett och snart kastar man i sig chips. Det är en undermedveten process som har startat, vi har reagerat positivt på känslan av att äta chips och vårt undermedvetna upprepar den positiva processen utan att vi medvetet behöver göra något.

Det här är säkert en enkel psykologisk process, men det intressanta med Kahuna är hur den förklarar hur man ska bryta dessa mönster. Grundtanken är att man kan inte bryta sina vanor, bara byta ut dem. Kan man övertyga sitt undermedvetna om att ett annat mönster är bättre så kommer det att ändra sig. Om man till exempel biter på naglarna så kan man byta det mot något annat, det kan vara precis vad som helst. Knäppa med fingrarna, sjunga, försöka tänka ut en lösning på något problem.

Nu är det här ingen snabb process heller, Kahuna jämför det med att gräva ett hål i marken. Man kan inte vifta med ett trollspö och sen är det klart, man måste gräva tills hålet är så djupt man vill ha det. Helt klart handlar det också om Rätt ansträngning. I långa loppet kan jag se att man till slut ser sina vanor för vad de är, och med rätt uppmärksamhet får dem att försvinna. Men som en början tycker jag det här är en väldigt konkret och bra metod att bli av med sina ovanor.

The Freedom of Choice - En jämförelse med vägen

En av mina favoritböcker heter The Freedom of Choice, en stimulerande, provokativ och underhållande bok som handlar om att upptäcka och bevisa uppkomsten och syftet med Universum. Jag skulle kunna skriva massor om den, men bokens hemsida säger en hel del. Om ni är det minsta intresserade av vårt medvetande, Universum, meditation eller meningen med livet i allmänhet tycker jag ni ska köpa den här boken!

Det jag tänkte gå in lite djupare på är hur väl den här boken överensstämmer med den åttafaldiga vägen. På sidan 62 använder författaren Dr. Tom Chalko två frågor som man kan ställa sig för att filtrera bort propaganda, doktriner och annan felinformation som inte har något med Universums syfte att göra:

1. Förhindrar den utvecklingen av individen?
2. Begränsar den någons Fria vilja?

Dessa två frågor är enligt Chalko den innersta naturen med Universums syfte, så låt oss tillämpa dessa frågor på den åttafaldiga vägen och se hur väl de stämmer överens. Den åttafaldiga vägen är ju erkänd genom några årtusenden, och hittar man liknelser här kan man nog dra slutsatsen att det finns många kloka ord även i The Freedom of Choice!

1. Rätt förståelse
Handlar om att ifrågasätta sina tidigare antaganden och se saker för vad de är. Det förhindrar definitivt inte individens utveckling eller någons fria vilja, tvärtom. Det är snarare en uppmuntran att utvecklas. Här får boken klart godkänt!

2. Rätt inställning
Innefattar rätt motiv och kvalitét på sina tankar. Även detta en form av utveckling som inte begränsar någon.

3. Rätt tal
Inga hårda ord, tala med vänlighet och visdom. Det här är också bra eftersom ord kan begränsa och skrämma människor. Med rätt tal kan man istället uppmuntra utveckling och fri vilja.

4. Rätt handlande
Att inte skada någon, stjäla, missbruka eller fördunkla sinnet passar bra in på frågorna. Alla dessa saker förhindrar utvecklingen och kan även leda till att man begränsar någons fria vilja.

5. Rätt livsuppehälle
I det här fallet är rätt livsuppehälle i princip samma sak som rätt handlande. Världen skulle definitivt vara ett bätte ställe om alla företag levde efter dessa föresatser.

6. Rätt ansträngning
Den första av de tre mentala föresatserna. Att bryta ohälsosamma sinnestillstånd och uppmuntra hälsosamma handlar om utveckling, ingen konflikt här heller alltså.

7. Rätt uppmärksamhet
Medvetenhet om kroppen, känslor, sinnet och fenomenet i sig. Mental utveckling utan begränsningar. Fantastiskt hur bra den åttafaldiga vägen överensstämmer med boken.

8. Rätt meditation
Det här är väl den enda punkten som egentligen inte kan tillämpas på frågorna, men i The Freedom of Choice pratar Chalko om hur viktigt det är med meditation, och ger dessutom instruktioner för flera meditationstyper. Så visst stämmer den här punkten överens med boken.

Sammanfattning

Det är väl inte så mycket att orda om, de två frågorna verkar helt i samklang med den åttafaldiga vägen. Inte helt oväntat, eftersom på sidan 51 diskuterar Chalko att hans resonemang är i princip identiskt med Buddhas fyra ädla sanningar. Jag har inte nämnt dem ännu av olika anledningar, men framöver ska jag nog skriva lite om dem.

Slutsatsen är i alla fall att The Freedom of Choice är en bok som väl överensstämmer med den åttafaldiga vägen. Den ger även ett modernt perspektiv på de djupa frågor som människan har ställt i alla tider. Helt enkelt mycket läsvärd!

Meditation och koncentration

Två begrepp som ofta blandas ihop är meditation och koncentration. Det är viktigt att särskilja dessa, eftersom det handlar om två ytterligheter.

Meditation handlar om att inte tänka på någonting. En fullständig vila för sinnet. Det är ett väldigt speciellt tillstånd eftersom man aldrig gör detta i vanliga fall, inte ens när man sover.

Koncentration är motsatsen, här riktar man in all sin tankekraft på ett enda fokus. Det gör man lite oftare i vardagliga sammanhang, tex när man ska lösa ett problem eller köra bil när det är halt.

Även om begreppen är olika, har de gemensamt att de strävar efter att ta medveten kontroll över sinnet, och stilla den anarki av tankar som hela tiden vill ha vår uppmärksamhet.

För bästa effekt krävs det att man övar dessa två i cykler. Meditation och koncentration kompletterar varandra på samma sätt som man är hungrig och mätt, eller trött och pigg. Man kan inte alltid befinna sig i ett av tillstånden.

8. Rätt meditation

Den sista delen på vägen som leder till lidandets upphörande är Rätt meditation. Meditation och dess motpart uppmärksamhet (medvetenhet, koncentration) formar tillsammans grunden i Buddhas läror.

Det har sagts att sinnet kan liknas vid en damm. Ofta är dammen orolig och lerig, och speglar inget förutom sin egen grumlighet. Meditation är till för att lugna sinnet tills det blir helt stilla. Då ser man dammens djup klart och tydligt, och den reflekterar den sanna bilden av det som frambringas till den.

Många hinder uppstår för den som försöker stilla sinnet på det här sättet: Våldsamma känslor av lust eller hat, rastlöshet och missnöje, tvekan och tvivel, leda och lättja. En del meditationsinstruktioner förklarar mer om dessa hinder och hur man kan hantera dem.

Källa: The Buddha's Way, H. Saddhatissa, George Allen & Unwin Ltd, 1971.

7. Rätt uppmärksamhet

Detta är en avgörande del av vägen. Utan den kan ingen av de andra föresatserna fullbordas. Rätt uppmärksamhet fungerar också som en kontroll över de andra faktorerna, och förhindrar att vissa utvecklas på bekostnad av andra. Rätt uppmärksamhet handlar om att gradvis öka ens medvetenhet, tills varje handling, tanke och ord utförs fullständigt medvetet.

Fyra uppdelningar görs även här, precis som i Rätt ansträngning: Först, uppmärksamhet på kroppen. Det består av att bli gradvis medveten om kroppen. Man kan börja att öva detta genom att betrakta de olika ställningarna som kroppen antar - liggande, sittande, stående, gående. Det gäller att vara försiktig så man inte blir för objektiv eller för subjektiv; det handlar inte om att se vår kropp som en "sak" som likt en marionett rör sig för det betraktande sinnet, inte heller gäller det att "känna" in i minsta detalj varje rörelse och gest. Det som krävs är istället att vi försöker leva här och nu i vår kropp. Det kan verka vara en konstig begäran, men när man övar på detta tillstånd så inser man hur sällan man faktiskt "lever i kroppen", hur sällan man är medveten om rörelserna i lemmar och musklernas samarbete.

Uppmärksamhet på kroppen kan också övas genom att betrakta luften som flödar in och ut genom näsan, genom att lyssna på ljuden som når örat, utan att stanna upp och namnge eller döma dem, bara uppmärksamma dem och låta dem förbipassera.

Man kan också lära sig att bli medveten om smak och textur på mat, inte för att bli en gourmand, heller inte för att bli expert på att känna kryddor och smaker, utan helt enkelt för att öka vår medvetenhet, observera ordningen och intensiteten på känslorna, variationen i smakerna, temperatur, färg, etc.

För vissa, speciellt den intellektuella typen av människor, är uppmärksamhet på kroppen i början väldigt svårt. Det är svårt att veta vad det handlar om, vad man egentligen ska göra. Men när man börjar få in känslan blir det väldigt enkelt. Man glömmer självklart bort det ibland, kanske i flera timmar, men plötsligt återvänder minnet av det, och man börjar igen. Så fort man känner sig spänd, nervös, utmattad, om man då kan minnas känslan av uppmärksamhet på kroppen och återupprätta den, kommer dessa känslor att upplösas.

När man till slut blir avslappnad och tillfredställd är det dags att gå vidare till den andra delen. (Man ska inte särskilja så strikt egentligen, men det är antagligen klokast att bli någorlunda insatt i en del innan man går vidare till nästa.) Uppmärksamhet på känslorna kräver att man antar en liknande tystlåten och frånkopplad attityd mot sina känslor, precis som för kroppen. Med "känslor" menas här den känslomässiga reaktionen på fysiska och mentala stimuli: Behaglighet, smärta eller likgiltighet. Till exempel: En varm vind blåser, reaktionen är behaglig. Vår stolthet får en smäll, reaktionen är smärtsam. Etc, etc.

Återigen måste man vara försiktig så att attityden inte blir en objektiv, mekanisk betraktelse av känslorna; det skulle vara lika fel som vår gamla metod att passionerat klamra sig fast vid dem. Det som istället krävs är att vi betraktar hur känslorna uppstår och förbipasserar - utan att vi försöker hålla kvar dem eller få bort dem, beroende på om de är behagliga eller obehagliga.

Gradvis upptäcker man att perspektivet utvecklas; man identifierar sig inte längre med varje flyende känsla eller låter sig bäras iväg så man säger eller gör saker som man sedan ångrar. Det handlar inte om att trycka ner de känslor som uppstår - det skulle vara vara helt i oenighet med att öva uppmärksamhet. Istället betraktar vi varje känsla, hur den uppstår, och låta den förbipassera utan att blanda sig i.

Nästa del, uppmärksamhet på sinnet, kan låta paradoxalt, men det är helt genomförbart. I denna del bevakar vi hur sinnet ständigt ändrar stämning. Nu är sinnet glatt, strålande och entusiastiskt, nu har det blivit dystert och trögt, nu är det sentimentalt, nu reflekterande, nu ilsket, nu medlidsamt. Här gäller precis samma råd som förut: Betrakta, blanda dig inte i, låt varje sinnestillstånd komma och gå helt obehindrat.

Den fjärde och sista delen är det svåraste men också den mest fruktbara. I uppmärksamhet på fenomenet relaterar man uppmärksamhetens nuvarande ändamål till utvecklingen i sig. Till exempel, om man har förväntningar som inte infrias, istället för att känna att det finns en obehaglig känsla eller ilska, betraktar man att det just nu existerar lidande. När humöret förändras betraktar man obeständigheten, och så vidare.

En sista synpunkt: Rätt uppmärksamhet bör utvecklas inte bara internt utan även externt. Uppmärksamhet på kroppen ska utvecklas externt som uppmärksamhet på den fysiska världen; återigen ska man inte klassificera eller förklara, döma eller korrigera, utan bara observera - färg, textur, ljud, etc. Uppmärksamhet på känslorna kan utvecklas externt genom att betrakta hur de uppstår och förbipasserar i andra människor. Den sista delen av uppmärksamheten är potentiellt närvarande överallt vi ser: Solljus som rör sig genom fönstret, en bil som passerar på gatan, ett barn som äter godis.

Källa: The Buddha's Way, H. Saddhatissa, George Allen & Unwin Ltd, 1971.